Blogg

På söndag lämnar jag Östergyllens trygga famn och lämnar mitt öde i händerna på Skåneland, Möllevången och Musikhögskolan.

Men det känns bra.

Jag ser fram emot skolan, jag ser fram emot att träffa en massa nya människor, skaffa en massa nya kamrater, spela en massa ny musik..

Hittills har allt gått bra. Jag har på något mystiskt sätt skaffat mig ett underbart boende, med underbara rumskamrater och har redan förälskat mig i staden

Jag kommer ta Malmö med storm 

Då var det klart!

Allt slit, allt övande, allt nötande och allt idiotande har äntligen gett resultat. I fredags fick jag beskedet att jag är antagen till Malmö Musikhögskola på klassisk trombon!

De senaste dagarna har närmast varit ett euforiskt rus, och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det hänt.

Vi ses i Malmö i höst!

I Finanskrisernas dagar

får finansgrisarna allt större magar.

Direktörernas kontanter

godkänns av borgerliga tanter

som kallar sig arbetarnas representanter,

men som slickar stövlarna på kapitalets giganter.

Poetens klasskamp börjar nu.

Beväpnad med AK-47

av ord

begår han politiska mord.

Rasande skjuter han ner

varje borgare han ser.

Ord efter ord blir kulhål

i borgarens huvud, i borgarens bål.

Istället för att i brons bli utgjuten

finner sig borgaren

brutalt nedskjuten

Just nu är jag inne i de viktigaste veckorna hittills i mitt musikaliska liv.
Inte nog med att vi i dagarna spelar in en ny skiva med Ska Bara, onsdagen 25/2 provspelar jag för antagning till Musikhögskolan i Göteborg. Veckan efter göra jag samma sak i Malmö, och veckan efter det spelar jag i Oslo och Stockholm.
Hela mitt år i Arvika har lett till dessa veckorna. Alla timmar i övningsrummen, alla Remingtonövningar, alla Bordignietyder, alla Arbanetyder och alla genomspelningar av Alexandre Guilmants Morceau Symphonique. Alla har de skapat den slutprodukt som är jag, Martin Chorell, trombonist. Frågan är: är det tillräckligt? Kommer jag komma in? Kommer jag bli godkänd? Har jag övat tillräckligt mycket? Borde jag spelat de där skalorna istället för att se på Futurama?
Stundom känner jag mig som världens bäste trombonist, som att ingen kommer ha en chans mot mig när jag trakterar min basun. Men så händer något, och jag känner att det inte ens är någon idé att jag försöker. Jag blir nedstämd, och ingenting fungerar.
Sen går det över, och då känns allt bra igen. Och varför skulle det inte göra det? Jag är i mitt livs form, låter bättre än någonsin och Sieglinde, min basun, har aldrig fungerat så bra som nu.
Jag kommer nog klara detta.
Jag måste klara detta.
Önska mig lycka till...

Nu har jag fan en datorjävel också!
Den har norsk tangentbord och är lite cranky, men det funkar sålänge iallafall.
Min turné i Norge var en succé! Jag hämtade alla saker jag glömde förra gången jag var där och hälsade på systern min och återvände dessutom med denna fräsiga laptop. Tyvärr glömde jag ett linne, ett brädspel, ett par badbyxor samt min regnjacka. Detta vägs dock upp av att jag framgångsrikt tvingade min fyraårige systerson att spela på den lilla alttrombonen jag hade med mig.

Alttrombonen är som en vanlig trombon, men betydligt mindre och stämd i Eb, till skillnad från tenortrombonen som är stämd i Bb. Den passade alldeles utmärkt åt den stackars fyraåringen som, inte nog med att han fick ton i den, t o m ville spela på den flera gånger. Mitt trombonistiska korståg får ses som lyckat!

Nu när jag fått jobb ska jag fan gå med i facket med, inträdesansökan till Karlstad LS av SAC ligger på mitt skrivbord. Det kommer bli najs.

Leve trombonismen!
Leve syndikalismen!

Hela vintern har jag skrivit bandyrepotage för svenskafans.com och har därmed lite snitsigt kunnat kalla mig amatörsportjournalist.
Idag gjorde jag min första dag som riktig sportjournalist på Arvika Nyheter.
Det var fett najs! Åtta timmar bara lyssna på värmländska, det ni!
Jag ringde folk i hela västra Värmland och undrade hur det gick i matchen de spelade idag, igår, i fredags eller i torsdags, och och flesta var t o m jätteglada att prata med mig
Jag har pratat med folk från Åmotsfors till Töcksfors, från Arvika till Mangskog, och med alla har jag pratat fotboll.
Jag har ringt och intervjuat en kille som precis åkt ur TV-pucken och som hela tiden konstaterade att det hade ju varit rätt bra om de gjort fler mål.
Jag har intervjuat en 18-årig diskuskasterska från Arvika som kom fyra i Norden, och femma i kula!
Jävligt roligt! Pengar får jag också!

Nu har jag bott i Arvika i tre hela veckor, och igår kände jag plötsligt ett starkt behov av att dokumentera mina bravader.

Först en förklaring. Egentligen finns ingen som helst anledning att flytta till Arvika. Verkligen ingen.

Dock finns här Ingesunds Folkhögskola och Ingesunds Musikhögskola. Att jag är här, smärtsamt nära Norge, beror på att jag går musiklinjen på Ingesunds Folkhögskola. All min utbildning är förlagd till Musikhögskolan, och det är på en av skolan otaliga macar jag skriver detta inlägg.

Igår avslutade vi den tredje veckans skolgång med en fet nollning. Alla var utklädda efter speciella filmer, och själv syntes jag som Ariel, den lilla sjöjungfrun.

I tre veckors tid har vi i snitt haft en halv lektion om dagen, och det verkar inte som att vi kommer ha mer än en om dagen fortsättningsvis heller. Jag har ännu inte träffat min lärare, och han kommer komma ungefär varannan-var tredje vecka, första gången den kommande veckan.
Jag har lyckats klämma in i snitt 2-2 1/2 timme övning om dagen, en siffra som måste stiga, men just nu känns det som att jag kommer bli en fett bra trombonist när läsåret är slut.

Något som däremot inte är så kul är att jag kanske inte ska få spela symfoniorkester i höst, tydligen har de äldre eleverna förtur, men vi får se vad läraren säger. Symfoniorkestern var typ den avgörande anledningen till att jag valde Ingesund framför det andra folkiset jag kom in på..
Jaja, förhoppningsvis får jag åtminstone spela symfa i vår.

Tro det eller ej, men få saker har smärtat mig mer än idag när jag avlägsnade mina sedan drygt ett år trogna polisonger från mitt ansikte och skickade tillbaks min presumtiva ålder en 2-3 år. It was bound to happen, de var rätt slitna, men det känns ändå rätt vemodigt...

Jaja, förhoppningsvis växer de ut igen inom en inte alltför pinsamt lång framtid