Arkiv

Nervsystemet och närvaron - Ett samtal med Peps Persson

Av:

Color Blind

Postad:

2006-08-15

Kommentarer:

17

Bigups:

0

Läst:

356

Per-Åke Persson föddes 1946 och växte upp i den lilla skånska byn Tjörnarp. I år fyller han alltså sextio och skulle med all rätt kunna luta sig tillbaka och minnas en lång och betydelsefull karriär. Men även om han lärt sig att inte göra upp planer för framtiden så tycks inte heller det förflutna vara något som Peps romantiserar. Han lever och verkar här och nu! Jag möter Peps i Göteborg en mulen sommar-eftermiddag, några timmar innan han ska göra entré på Nefertiti’s scen tillsammans med Blodsbandet. Vi sätter oss ner i en soffa som sett sina bästa dagar och Peps dricker kaffe och stoppar pipan. Vi talar om blues och reggae, om kvällspressens journalister, om Bosse Skoglund och utomhusscener. Men allra mest talar vi om närvaron! En del av det som sades kan du läsa här. Vad kommer det sig att internet är så besynnerligt tomt vad gäller intervjuer med dig? Det stämmer säkert, för jag undviker egentligen journalister och intervjuer. Och det har jag gjort länge nu, delvis därför att jag inte är så jävla intresserad av all uppmärksamhet! Jag tycker tvärt om att det är en ganska jobbig bit av det hela. Så jag brukar sällan ställa upp på intervjuer. Beror det på att du allt för många gånger blivit bränd av kvällspressen eller är det helt enkelt bara tråkigt? Det är både och. Sen är det dessutom så att kvällspressen skriver ju bara när dom anar något slags sensation, eller minsta lilla antydan till något som eventuellt skulle kunna bli en sensation, så att säj. Och när plattor kommer ut, då brukar dom vara lite intresserade. I de få intervjuer som du trots allt gör så berättar du ofta om hur du ”hittade” reggaen. Men hur fastade du för blues? Hur kom det sig att du lämnade det dansband som du spelade i som tonåring för att finna något nytt? Ja, det var ju därför att jag , kan man väl säj, växte upp i en rätt trång värld, ett litet samhälle mitt i Skåne där det inte fanns särskilt mycket plats för musik eller kultur överhuvudtaget. Så det som fanns närmast omkring mig var ju alltså dansband. Det var ju det som fanns i fråga om live-band på den tiden, i skarven mellan 50- och 60-talet. Så jag sökte mig väl hela tiden bort ända sedan jag var tonåring. Jag ville bort från byn och möta den stora världen så att säj. Så känner väl alla mer eller mindre! Och för min del blev det bluesen. Men det hände ju inte på en gång, naturligtvis... När jag växte upp så hade mina äldre syskon en del jazzplattor. Och där fanns ju bluesen både som ett element och tillochmed som någon enstaka riktig blues-låt ibland, så jag hade ju stött på det innan. Men att jag sedan blev sådär förhäxad av bluesen, det berodde helt enkelt på att det gick en radioserie 1963 där en svensk jazzjournalist, Olle Helander, åkte över till staterna med en inspelningstekniker, bandspelare och mickar för att spela in folk i deras hemmiljö. En hel del inspelningar gjorde man helt enkelt i en hotell-lobby där det fanns ett piano. I en del fall åkte han hem till folk och satt i köket och spelade in de här blues-musikanterna. Så det blev ju en jävla närbild, en intim bild av bluesen som gick rakt in i hjärtat på något vis! Och jag tror som sagt att mycket beror på att just de programmen var gjorda på ett speciellt sätt. För det första var de gjorda med europeiska apparater vilket gjorde att det var ett annat sound än det var på plattorna. Det var nästan ett Dagens Eko-sound, och det gav ju en annan infallsvinkel än vad plattorna gjorde. Och sedan var det ju det att han inte hade några kommersiella tankar, han skulle ju bara göra ett program åt Sveriges Radio. Dessutom var han inte alls insatt i bluesmusiken så då var det ju upp till artisterna själva att välja vilka låtar dom skulle spela och så vidare. Och det fick de ju aldrig göra på plattorna, då var det ju producenter som tyckte att de hittat en bra låt som skulle spelas in. Så det var jävligt speciella inspelningar i hela den radioserien som påverkade mig starkt som fan. Sedan var det bara blues i huvudet på mig i många år. He he he.... När du sedan tog ett litet steg, för jag vill påstå att det steget är ganska litet, från bluesen till reggaen. Vad var det då som ledde dig? Ja alltså, redan när jag kom över till Chicago 1971 så var ju bluesens verkliga storhetsdagar över. Och bluesmusiken speglade inte särskilt bra det svarta samhället som det såg ut då. Då hade just det här med gängbildningar och sådant fått ordentliga proportioner, gatugängen började ta över både i Chicago och i New York. Men den verkligheten beskrev inte bluesmusikerna alls. Det fanns visserligen en yngre skara av bluesmusiker på West Side i Chicago men dom var jävligt underground alltså, det var verkligen street level på dom. Dom bluesgubbarna som så att säj var etablerade, de som spelade i Europa och gav ut plattor och så vidare, det var äldre snubbar alltså. De var redan över femtio allihop nästan. Så bluesen kändes inte särskilt aktuell och samtidigt var det då hippie-eran som kom att bli mer och mer politisk, progg-eran och det där, då dagens verklighet liksom knackade på porten så att säj. Och då kändes reggaen mer aktuell? Ja, den kändes mer närvarande. Och reggaen hade ju dessutom sin mest engagerade och militanta period då, mycket tack vare att det var jävligt politiskt militant på Jamaica i början av sjuttiotalet, det var strid på liv och död mellan partierna och de byggde sina beväpnade skaror, det som sedan blev gangstergäng på 80-talet. Så reggaen var mer närvarande i tiden kände jag då. Plus att jag efter att ha varit i Chicago kände att va fan, jag är ju inte svart, jag är ju vit skåning liksom! Så jag ville också ta vara på mina egna musikaliska rötter som då egentligen var arbetarklassmusik, gammeldans, schlagers och så vidare. Och där hittade jag också paralleller med reggaen på ett annat sätt än med bluesen alltså. Därför att Jamaica hade impregnerats med den engelska kulturen i så många år och det fanns en väldig massa europeiskt musikinflytande. Det kan man ju höra i den tidiga reggaen. En del tidig reggae lät precis som schottis i mina öron, och man hade samma instrumentering med klarinetter och fioler och så vidare. Tycker du att problemet med autenticitet finns kvar bland svenska artister och band som sjunger på engelska? Är det lätt att hamna i de där klyschorna och färdiga mallarna? Jag tror det är det alltså. Och för mig blev det helt meningslöst att stå och sjunga på tillgjord jamaica-dialekt om Jah Rastafari och hylla Haile Selassie. Det där begrep jag inte alls. För att gå tillbaka till progg-rörelsen, så ses du ju också som en viktig symbol för den tiden och den rörelsen. Men samtidigt så låg ju du vid den här tiden på ett stort och etablerat bolag (Sonet) och du var väl aldrig riktigt... ...Nej jag var inte alls rumsren i progg-kretsar, inte i de politiskt strikta kretsarna. Och det tog sig sådana uttryck att ibland när man spelade på till exempel Kommunistisk Ungdom och sådär så kom dom in i logen innan giggen och ville titta på repertoaren, och föreslog att man skulle byta ut vissa låtar för att hålla en mer politiskt strikt linje och sådant där. Inte så stort frihetstänkande där alltså? Nej nej, proggrörelsen var inte alls särskilt... frihet stod inte särskilt högt i kurs i den delen av proggrörelsen. Men det var ju inte där det hade börjat, om vi snackar om -68, hippie och flower power så var det ju en helt annan sak. Där handlade det ju snarare om en revolution i huvudet än i världen så att säj. Att man skulle börja med sig själv helt enkelt! Hur ser du på den lite svårförklarade folklighet som omger dig? Ja, fråga inte mig. Den biten begriper jag inte, och den biten har jag jävligt svårt att handskas med. Jag snarast sörjer över det! Är det så illa alltså? Ja, så illa är det faktiskt. Samtidigt så vill jag ju inte stöta bort någon alltså, alla människor i publiken är lika mycket värda för mig. Jag vill inte se ner på dom på något sätt men jag har jävligt svårt att handskas med den biten, att uppfylla de förväntningar som uppstår hos folk. Det är inte lätt. Jag känner mig liksom begapad. Dom är ute efter nåt som inte är jag. Och om man ser till din musik så är det väldigt svårt att se varifrån det kommer. Du har ju aldrig gjort avkall på musiken för att vinna enkla poäng hos den breda publiken. Nej, jag har ju tillochmed tagit avstånd från branschen, redan för 25-30 år sedan, när jag tröttnade på alla dessa jävla räknenissar och typer som det vimlar av i showbuisness. Jag vägrar ju till exempel att jobba för några bokningsbolag för jag tycker bara dom är parasiter de flesta. Och uppenbarligen går det ju bra ändå. Du är ju ute och spelar. Ja, det funkar. Jag spelar precis lagom mycket. På tal om att vara ute och spela så ska du få tillfälle att bekräfta eller dementera ett rykte som florerat en tid, inte minst på Skawars. Stämmer det att du har spelat tillsammans med Bob Marley i Malmö på 70-talet? Nej, det stämmer inte. Jag har aldrig spelat ihop med Bob Marley. Det enda jag gjort för Bob Marley är att jag såg till att han fick lite röka innan den första konserten i Stockholm. Det är det enda samband jag har med honom. Om man ser på Blodsbandets medlemmar så har ju de skiftat och bytts ut med jämna mellanrum. Men en ständig följeslagare har alltid varit Bosse Skoglund. Hur känns det nu när han inte längre kan vara med och spela? Det är jävligt svårt! Hela situationen har fullständigt förändrats. Jag upplever spelandet och turnerandet på ett helt annat sätt. Det är svårt att förklara riktigt också... Jag kan säj så här, om jag överdriver lite, att innan har jag över huvud taget inte reflekterat över spelandet som ett jobb, som ett yrke, utan det har bara varit ett stort jävla äventyr! Men nu när Bosse inte är med så har det plötsligt blivit allvar på något konstigt sätt. Eller hur jag nu ska uttrycka det... Är det inte lika roligt? Nja, det är roligt på ett annat sätt. Det är inte roligt på samma sätt. Det är fortfarande kul och jag känner jävligt positivt för det här bandet, för grabbarna och alltihop, men det är en annan sak. Det känns tillochmed som att jag får lära om lite och skärpa mig i vissa avseenden som jag aldrig brytt mig om att göra innan eller som inte har behövts. Det har räckt att jag och Bosse har lirat, sedan har det inte behövts något mer. Vi har inte behövt snacka om någonting och inte behövt förklara någonting överhuvud taget. Vad tycker du om reggaeklimatet i Sverige nu jämfört med under 70- och 80-talet? Ja, det är ju enormt mycket gynnsammare. På 70- och 80-talet var det ett slags underground-pryl, det fanns en liten publik som brydde sig så att säj, och de allra flesta brydde sig inte en millimeter om reggae. Det är ju helt annorlunda idag. Och det är en generationsfråga... jag har hävdat ända sedan jag började intressera mig för reggae att det här är något helt annat både tekniskt och hur nervsystemet fungerar hos musikanterna och så vidare, och timing-uppfattningen, alltihop är annorlunda. Och på 70-talet tyckte folk att jag hade blivit tokig i skallen som kunde påstå något sådant, för jag sa att det var den enda revolutionära musiken på 70-talet, som verkligen var revolutionär, som vände uppochner på skallen på en! Jag försökte ju med en massa trummisar till exempel men det var ingen som fixade att vända på beatet utom Bosse Skoglund och dom flesta gav upp efter fem minuter liksom, och tyckte det var skitlöjligt alltihop. Så det går inte att jämföra klimatet. Ja, det är ju positivt för många idag. Ja, jag menar att yngre människor har ju inte belastningen av ett gammaldags nervsystem så att säj. Nervsystemet byggs ju av våra erfarenheter, rent bokstavligt och konkret har man ju kommit underfund med det att hjärnan och nervsystemets kopplingar och så vidare bestäms av de erfarenheter man gör under sitt liv. Speciellt då förstås i yngre dar. Så att en swing-musikers nervsystem är byggt på ett annat sätt än en reggaemusikers helt enkelt. Om man ska vara drastisk! Hur känns det då att vara en så viktig inspirationskälla för den yngre generationen av svenska reggaemusiker? Nja, det där vet ju jag ingenting om. Det enda är om någon säger något om det i en intervju eller sådär men jag har ingen.... de enda jag har något slags kontakt med i så fall är Helt Off , Timbuktu och dom, eftersom de är barn till mina bekanta. Lyssnar du på någon ny svensk reggae? Gudskelov så kommer ju folk och ger mig plattor hela tiden och skickar till mig så jag hör en hel del faktiskt. Och tekniskt sett så är det ju strålande på många håll alltså, däremot är det mera sällan som det kommer någon riktig sådan där output som griper en, men det finns exempel på det också. Du har sagt i någon intervju att datorer och synthar på många sätt gjort att reggaen främjat sig från sina rötter. Hur ser du på all den nya teknik som används vid musikskapande? Det är inte tekniken i sig, utan hur man använder den! Det ligger en fara i att allting är kontrollerbart i minsta mikroskopiska detalj. Det är jävligt lätt att så att säj hålla på för länge och greja med data och inspelningar. Att ”fixa det i mixen”, det är ett livsfarligt tänkande. Att tänka ”Nja, det här var inte riktigt bra men det kan vi rätta till eller byta ut sedan, eller i morgon eller nästa vecka.” Jag har själv trillat i den fällan, men det är livsfarligt, man tappar spontaniteten, direktheten och den här kraften i kommunikationen som uppstår när alla är lite rädda och nervösa för att göra fel. Sådär helskärpt som man blir när man bara har en tagning på sig. Det försvinner när du kan sitta där med det här pusslandet, det är ingen som behöver skärpa sig riktigt till hundra procent. Och är soundet fel så ”äh, det kan vi fixa efteråt”... nej, det är en farlig väg! Och när ni spelar in, då lägger ni alla instrument på en gång? I princip är det så. Nu har vi spelat in hemma hos mig och min studio är så liten! Men läcket skiter vi i, fast ibland kan det bli fel sorts läck. Det är tillexempel svårt som fan att spela in perkussionen samtidigt som alla de elektriska grejerna. Det är svårt att få något snyggt sound med bra balans i, men det är därför att studion är för liten alltså. Så sådant lägger vi på i efterhand, men själva grunden gör vi på en gång. Det är ju ett ganska ovanligt förfarande i en tid då musikerna knappt behöver träffa varandra för att göra en platta ihop. Och det påverkar förstås kvaliteten! Nja ... kvaliteten... jag vet inte. Det finns ju olika sätt att skapa musik och olika slags musiker. Om man är live-musiker, som jag är, så blir man rätt beroende av feedback, att det finns människor i samma rum som reagerar direkt. Och musiken formas om av det här emotionella ekot, hittar hem liksom, blir mellanmänsklig skulle man kunna säj. Samma sak i studion. När man spelar tillsammans i samma rum händer det en massa saker, in real time , kommunikation med olika sinnen som påverkar det man gör. Systemet är dynamiskt och icke-linjärt, kan man väl påstå. Den andra ytterligheten är en kompositör eller producent som sitter ensam i sitt rum med notpapper eller laptop och med benhård logik försöker förverkliga det han hör i huvet. Jag har själv en livslång kärlek till inspelningsteknik och jag kan förlora mig djupt in i den världen om jag inte passar mig! Och sen kan ju faktiskt även närvarande vara frånvarande ... Vad tror du då om internet som den moderna tidens redskap för att sprida musik? Kommer denna utveckling att påverka branschen? Det har den redan gjort alltså, det gjorde den redan för fem - sex år sedan när denna utveckling inleddes, en utveckling som är fullständigt ohejdbar. Man kan inte stoppa ny teknik, det har man aldrig kunnat och det kommer man aldrig att kunna. Och det ska man inte göra heller, det är ingen mening med det. Så skivbranchen kommer att förändras, eller är redan förändrad. Redan nu tjänar de stora bolagen mycket, mycket mer pengar på live-konserterterna som stjärnorna gör runt om i världen än vad dom gör på plattorna. Och dessutom är det så att tekniken slutade inte utvecklas i går eller idag, utan den fortsätter hela tiden! Illegal nedladdning och fildelning då, hur ställer du dig till det? Blir du förbannad om du får höra att folk laddar ner alla dina plattor? Nej, nej, det blir jag inte. Det enda som liksom egentligen stör mig är att man inte plötsligt kan låta kultur och intellektuella rättigheter vara fria när resten av tillvaron inte är fri. När jag inte kan hämta gratis mjölk i affären och så vidare så vet jag inte riktigt hur det ska gå ihop. Om jag fattar rätt så ifrågasätts om kunskap och idéer... konst,musik,litteratur, programkoder, patent... överhuvudtaget kan ägas. Att äga betyder ju i det här sammanhanget att kunna styra användningen av den där ide´n eller kunskapen inklusive rätten att profitera på den ... alltså låta marknaden sätta ett penningvärde på den och sälja den... men det finns också en sorts ansvarstagande inbyggt. Jag kanske inte vill att min idé ska användas hursomhelst o varsomhelst av vem som helst. Men det finns ju massor av sätt att lösa det på, med licenser och sådär. Vad som egentligen har hänt nu de sista fem åren är ju att en massa kapital, pengar, har flyttats från skivbolagen och filmbolagen som hade samlat dem på hög till IT-bolagen, till internetoperatörerna, till mjukvarutillverkarna och hårdvarutillverkarna som då dessutom utnyttjar den globala snedfördelningen och gör sina grejer för ingenting i Indien och Kina och säljer dem dyrt till oss. Och sedan är ju frågan vart fan ska dom där pengarna hamna tillslut? Ska dom återigen hamna i enskilda kapitalisters fickor eller ska man försöka få något slags spridning på det! Och då finns det en massa olika förslag framlagda om licenser och avgifter på bredbandsuppkopplingar och så vidare men jag är nog för gammal för att göra mig nån riktigt klar bild av framtiden antar jag... mer än att monopolmaffian som styr idag inte kommer att släppa greppet frivilligt! Åter till kvällens händelser... Är det stor skillnad att ställa sig framför en festivalpublik på flera tusen personer och att stå på en liten scen på en klubb som denna, inför 350 personer? Den allra största skillnaden är om det finns väggar eller inte. Utomhus har jag svårt att spela, tyvärr, men då känns det som att allting bara åker iväg ut i världsrymden, haha. Det studsar ingenstans. Och om det är för mycket folk i publiken så tappar man liksom, återigen, närvaron. Då blir det flackande och man hinner inte ta in människors ansikten och kroppar så att man känner den där närvaron som man gör i en sådan här lokal. Så det är knepigt. Och det jag avskyr allra mest är konsertlokaler där man är uppradade i ett konserthus. Ush, då känner jag mig som en TV-apparat. Det är bara oneway-kommunikation alltså! Har ni en bestämd repertoar, en låtlista, när ni går på scenen eller anpassas den efter publiken och känslan där och då? Det är både och. Jag vill gärna ha en stomme som är ganska fast faktiskt, och den har kommit fram under en lång process. Men sedan måste man ju vara vaken och känna efter för ibland känner man direkt att nej, det går inte att lira den låten nu, och då får man ta något annat istället. Men det finns en stomme hela tiden... och det är mest för att jag är så jävla glömsk och tankspridd! Hur ser framtiden ut? Finns det några planer? Nej, jag har lärt mig att inte spekulera för mycket i framtiden. Jag pressar inte fram någonting, det dyker upp lite idéer och då försöker jag ta vara på dem och sedan när det finns tillräckligt mycket så släpper jag ut det... om jag tycker att det behövs. Jo förresten, jag har faktiskt en plan, men den vet jag inte om jag ska avslöja, det är kanske inte så bra... Nej det ska jag inte göra. Det blir roligare om den inte läcker! Peps lämnar dörren till framtiden öppen och medan han går till scenen för att ställa in ljudet får jag reda på att tidningen Metro har nekats en intervju med Peps just denna dag. Att han inte gillar intervjuer tycks vara sanning, även om jag inte märk en smula av det under denna eftermiddag. Några timmar senare bjuds ett överfullt Nef på en av de svettigaste, härligaste och mest intima Peps-spelningar som går att föreställa sig. Color Blind