Stäng

Joakim Romantic Joakim Romantic http://www.newromantic.blogg.se

Blogg

Blogginlägg taggade "Lloyd Coxsone"

Three the hard way!

Av:
Joakim Romantic
Postad:
2008-08-26
Kommentarer:
5
Bigups:
4
Läst:
1550
1

Ja, jag vet att jag är lat. Jag ska försöka skriva ett riktigt blogginlägg snart och inte bara återanvända gamla inlägg. Men när jag hittade den här tråden från förra året så blev jag helt nostalgisk. Är nog dags att börja planera dansen för detta året också. Verkligen en av de bästa kvällarna i mitt liv (och jag hatar mig själv för att jag inte tog med kameran!).

-------------
Jag orkar egentligen inte recensera men så bestämde jag mig för att jag hade lovat Swedon (och nu även Soremac) om hur de tre came the hard way. Det blir mycket längre än vad jag trodde och jag orkar varken redigera eller kolla om jag stavat fel ... jag hoppas att textens innebörd kommer fram ändå.

Det svåra med att recensera kvällen är väl hur man ska ta sig an den. Jag och min vän Jens anlände till London på fredagsnatten, natten innan tre av de största skulle visa att gammal är äldst. På lördagen hade jag dagen i ära besökt lokala take-away-butiken för jamaicansk mat och köpt mig en stor portion rice an' peas! Tanken var att min bubbly belly skulle ha orken för en hel ram-jam-session extravaganza! Tidigare på dagen hade vi besökt Brixton för att hitta mig en gammaldags badman-hatt (sökandet bar inte frukt) och det märktes att man byggt upp en hunger av allt gående.

Då det annonserades att portarna öppnas klockan åtta så bestämde vi oss för att vara där i god tid. Mest för att vi inte hade några förköpta biljetter (fanns det ens?) eller siktade på att missa en sekund av vad som skulle bli årets grymmaste kväll. Vi var inkvarterade i Battersea hos vännen till min vän och dansen skulle vara vid Broadwater Farm i Tottenham (där det 22 år tidigare varit ett uplopp ... som kom att refereras till otaliga gånger tidigare i kvällen) så vi valde att ge oss av med god marginal. Dressed to impress i skjorta med dansskorna på.

Väl framme i Tottenham kunde vi inte hitta stället vi skulle till, två snälla kvinnor erbjöd oss dock skjuts då de ändå var på väg till ett ställe i närheten och vi satte oss i deras väldoftande bil. Broadwater Farm visade sig vara ett ganska ruskigt område och man var lätt nervös, vi gick omkring en stund tills vi började höra bassgångarna studsa mellan kvarterets betongkonstruktioner. Broadwater Community Centre var inte särskilt märkvärdigt egentligen, efter att jag lägger fram en tenner vid inträded och blivit genomsökta för vapen (gun 'ting ah di wrong 'ting!) kom vi in. Jens biljett visade ett #2 i fetstilta svarta siffror på ljusrosa papper och min visade #3. Vi gick in i lokalen, en klassisk gympasal! Jag hade inte velat ha någon annan lokal. Jag kommer antagligen aldrig komma närmare en tidig 80-tals-session än i just en öppen lokal av det här slaget. Det var bara pupa Fatman som hade hunnit sätta upp sitt sound (vilket är logiskt då han är den ende från området) och vad vi möttes av var en hård dubsession signerad produktionerna av Junjo och mixarna av den unge Scientist. Basen var majestätisk! Ren, klar, tung och fysisk! Det gjorde nästan ont när håret på bröstkorgen spetsade huden under det massiva trycket. »Faaaaatman ah de General« som Mykal Rose senare skulle sjunga på en dubplate. Med stor besvikelse insåg jag att kamera och öronproppar fortfarande var nerpackade i väskan (jag tog sammanlagt sju foton under resan). King Tubbys hade bara börjat string up 'im sound och det var extremt spännande att se det vana sound crewet placera ljudet för bästa möjliga känsla. De brunlackade slitna lådorna kontrasterade vackert mot Fatmans militanta svarta. Lloydie Coxsone syntes inte till.

Något som slog oss ganska snabbt var att vi var de enda vita gästerna på stället tidigt på kvällen. Vi skulle senare följas av två Japaner och ett handfull äldre män i en annars övervägande svart dans. Ett tag kändes det som att inte ens om gylfen var vidöppen och jag inte haft kalsonger på hade blickarna varit mer frekventa. En stor grånad man började gå mot kiosken bredvid oss och stannade kort upp när han stod framför mig. Han gav mig ett leende och en tumme upp. Bröstkorgen fylldes! FATMAN HÄLSADE MIG VÄLKOMMEN TILL DANSEN! Fatman har för övrigt goda gener för under dansen ser vi hans superfräscha dotter som springer runt och fixar med ljuden. En hjärtklappning extra för the sweet likkle daughter deh!

I början av kvällen var jag nog mest imponerad av King Tubby's som körde flera låtar rockers stil. Han smög även (om jag minns ordningen rätt) in ett par versioner av »Love Without Feeling«. Massivt. Fatmans sida följde själva upp med en nästan lika hård rad av låtar - bland annat Errol Dunkley över Dennis Bovells produktion av »A Little Way Different«. »Fatman a play him sound a little way different!«. Pure gunshot i taket. I alla fall förväntade jag mig det i dansen då det andades shebeens och badman över kvällen.

Då klockan närmade sig midnatt hade fortfarande inte Coxsone anlänt, än mindre hans lådor. Fast övertygad om att kvällen skulle bli en envig mellan två och inte en treenighet av bas suckade jag djupt. Jag snackade kort med TimP (från Dancecrasher) som nyligen anlänt. Väldigt trevlig och kort lades det fram lite planer om Reggaepedias framtid - vårt gemensamma projekt ihop med Marsjays. Kameramannen som filmade kvällen kom därefter fram och bad mig slänga upp en skank. Jag ital steppade in det nyade dygnet i vad som kan komma att bli det pinsammaste videoklippet i reggaens historia. King Tubby's tappade kring den här tiden i mitt tycke ganska mycket då de gick in på en nyare roots selection (VC »By His Deeds« vill jag minnas var från KT's) medan Fatman började harva in sig lite för långt i rötterna. Jag förväntade mig, inte minst efter Jakobs fantastiska soundtapeuppladdning, en rub-a-dub-session.

Framför mig ser jag en man som påminner om en åldrad version av snusmumriken. Svart kåpa med luvan försättandes ansiktet mer i skugga i den redan mörka lokalen. När han rör sig närmare ser jag att det är Penny Reel. »A woah, Penny! Yuh big an large! Everytime you write dung it haffe hit hard!« vill jag hälsa honom med men är mest oroad att han inte ska känna igen mig och jag framstår som en idiot. Kort senare hör jag hur han kallar på min uppmärksamhet vid skivförsäljningen med ett »Jook 'im« i tjock cockney (så som engelsmän har en tendens att uttala mid namn - extrapoäng till TimP som fick sin svenska tjej att ge honom en snabbkurs i hur det uttalas korrekt!). Vi talas vid kort och snart nog är jag inne på dansgolvet igen. Penny själv försvinner in i skuggorna igen och syns nästa gång när Coxsone hälsar honom från skivbordet med micken i hand. Därefter poppar han fram sporadiskt under kvällen för några små meningsutbyten om vad jag tycker om London.

»Coxsone is in the building« säger någon till mig. Tror det mycket väl kan ha varit Tim eller MSE (från Chatty Mouth/Champion Sound). En lång, tunn man klädd i khaki tar över micken och ursäktar att han inte kommit tidigare. Problem med ampen och lådorna gjorde att han inte kunde styra upp ljudet och i broderlig anda får han vända plattor på Fatmas ljudsystem. En stenhård Gregory-session följer. »Mr Know It All« en av mina allra största favoriter med en intergalaktisk dub följs av »Motherless Children«.

»De andra har spelat hela kvällen. Jag lämnar över när jag är färdig. Ingen 20/20 minuter 'ting!« dancehallen har anlänt i stil. Löftet är tyvärr inte sant, Coxsone kör endast den utsatta tiden och följer sedan upp med ett 20-minuters set till. Fortfarande de bästa 40 minuterna i dansen där det enda som saknas är dubplaten med Devin Russel där han sjunger »When yuh listen pupa Coxsone then you really gonna love it« (profetiskt, broder Devon!) över en för mig oidentifierad rytm man känner igen från flertalet av hans danser från -83 till -84.

Bakom mig ser jag hur deejayveteranen Dennis Alcapone står och dansar, jag bestämmer mig för att hälsa honom snabbt men börjar känna av tröttheten i kroppen. De blekaste och saligaste killarna Tottenham sett på länge smyger sig ut ur dansen, dodgar förbi polisen och börjar den långa färden hemmåt. Halv sex på morgonen ligger vi ner stelfrusna och ska just somna. Öronen ringer och ömheten har just börjat ge sig till känna genom våra sakta upptinande kroppar. En ultrasonic och bionic kväll.

---------
Texten är från följande tråd;
http://www.skawars.nu/forum/1/forum/14139/recension-av-coxsone-king-tubbys-fatman-clashen

Taggar: Fatman Sound System Lloyd Coxsone King Tubbys Jens och Joakim p ventyr

Kalender

« december 2014 »

Mån Tis Ons Tor Fre Lör Sön
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31 1 2 3 4

Arkiv

november 2014

november 2013

augusti 2013

juni 2013

maj 2013

april 2013

april 2011

augusti 2010

augusti 2009

april 2009

mars 2009

februari 2009

januari 2009

december 2008

november 2008

oktober 2008

september 2008