Blogg

Framtiden närmar sig. I del två av denna audio-oddysé forsätter färden genom våren 2003 i Skawars audioarkiv, ett resa bland rasta-ragga, några gamla favoriter, några överraskningar och en jävla massa skit.

Först ut är Kekke Kulcha som i sin Vänd om radar upp rasta-klyshor och spottar ut dem över en halvdan rytm. Att det är Chilly som uppträder under pseudonym och att kommentarerna till låten är odelat positiva rör mig inte i ryggen. Det varar i 3,23 minuter och lämnar inga intryck värda att minnas. 59 posses cut på samma rytm är en smula bättre, men jag tror ärligt talat att inte ens Bounty Killer skulle göra sig bra på den här rytmen.

Eskalators första bekantskap i arkivet är en trevlig bekantskap, rocksteady-svängiga En sån, som om det inte vore för den taffliga texten och språket lätt hade kunnat passera som något Reid-producerat från -68. Vore den instrumental skulle den lätt få plats på topp-50 listan. Nu får den kämpa mot en hel del annat.

Därefter dyker Kekke upp igen, nu under sitt något mer bekanta namn, Chilly White. Och det här är riktigt bra! Tillsammans med Don Chris bjuder de på dubbig, hård och fantastisk tillvaro i knappt fyra minuter. Det hade gärna fått vara det dubbla. Motsatsen gäller för de två följande låtarna, signerade The Red Stripe Skankers och Tony Rocky Horror. Såvida man inte är full eller dum så är detta rent obehagligt i öronen. Jag vill minnas att de sistnämnda var ett hyggligt stort och uppskattat namn för några år sedan, men det lär inte varit tack vare denna låt.

Ännu värre blir det när man tar sig an The Sancho Panzas Orchestra. Otight turbo-ska i värdelös produktion och med en så tråkiga melodier att atom-uret stannar och självaste Fröken Ur börjar stamma. Efter denna pärs är det mycket trevligt att rulla igång Stand Tall med The Repeaters. En väldigt tung och välproducerad rytm med en sånginsats som förvisso inte faller mig fullständigt i smaken men som passar bra i sammanhanget. Bas, trummor, ekon och allmän fröjd. Tack för det!

Jag lovade i inledningen till den här bloggserien att jag skulle ge alla låtar en chans och lyssna igenom dem minst en gång. Jag var nära att bryta det idag. Först kom Rapid White Tentacle, sedan Babyhead, därefter Different Voice, Moo Pedo Orchestra och Skallywags... och alltsammans låter förjävligt. Jag stänger av flera gånger, får dåligt samvete och trycker på play igen. Mår illa, tar en kopp kaffe, funderar på att lägga ner hela odyssén och ta bort min användare från Skawars... tillslut har jag lyssnat igenom alltsammans och konstaterar krasst att det var bland det värsta jag har hört.
Äntligen, tänker jag, och börjar lyssna på Soca Baboons låt Mr. Voya. Dum som man ibland är hade jag väntat mig att få höra Soca anno Sverige 2003. Men tyvärr är det ännu ett nummer av putsad skräpska med tralltext och utan något som kan kallas intressant.

Tack vare kommentarerna till den förra bloggen har vi fått lära oss att Tenor Diamond var medlem i The Cigarres innan han hamnade på solokvist och började leverera grymma roots- och dancehall-låtar. I maj 2003 dekorerade han Skawars med fyra spår varav ett är dancehall och resten roots. Några av dem, inte minst Call Out To You är riktigt bra. Tyvärr har jag inte hört talas om Tenoren på länge. Har han lagt av? Dumt gjort i så fall.

Denna blogg får avrundas med dagens största och mest positiva överraskning. Jag hade helt enkelt ingen aning om att Roots Circus fanns 2003 och ännu mindre anade jag att de lät lika bra då som när de albumdebuterade tre år senare. De två spår som här bjuds är rakt av underbara. Linda Glad har sannolikt reggaesveriges vackraste röst och kompen är där de ska, precis som alltid. Ett av dessa spår hamnar i den mapp ur vilken de femtio bästa en vacker dag ska plockas.